måndag 2 oktober 2017

Idag har jag ingenting jag måste göra

Idag är det dagen innan nästa period börjar.

Det här innebär: ingen skola. Inga kommande prov, inga inlämningar, för imorgon börjar helt nya kurser med nya böcker, nya uppgifter, nya saker. Allt det gamla kommer glömmas bort och det nya måste tryckas in.

Idag har jag ingenting jag MÅSTE göra. Inga inlämningar, inga prov osv. Inga uppkommande resor eller evenemang (okej, ett, men det är inte helt än här) som måste planeras. Idag skulle jag kunna ligga i sängen och sova och det skulle inte ha någon skillnad.

Och det känns så konstigt. Jag är inte van vid att känna såhär, vid att tänka: jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan läsa, baka, glo på Netflix, scrolla instagram eller bloglovin' eller till och med spela candycrush. Och det här, att möjligheterna är oändliga, resulterar i att jag inte gör någonting alls. Jag bara svävar omkring och känner knuten i magen spännas åt för jag måste ha glömt någonting, det kan inte vara så att jag inte har någon deadline att passa.

Jag har vant mig vid att vara igång till 110% för det mesta, och då, när det plötsligt inte behövs längre, blir jag helt förvirrad. Så jag blir ännu mer stressad än vanligt, mer på helspänn, mer virrig och undrande och hjärnan bara snurrar men det finns ingenting att minnas.

Jag skulle kunna sätta mig i min gungstol, läsa en bok, dricka te, andas djupt: känna att jag är precis där. Det låter ju megaklyschigt men det är ju det man strävar efter - att få sätta sig ner och andas och bara vara, utan att tänka på vad som händer överallt i världen, på vad som händer imorgon, vad som hände igår, när man borde köpa klänning för gamlas dans ...

Och ibland funkar det ju. Ibland tvingar mig, tänker: Elvira, andas, LUGNA dig. Strunta i allt du borde, bara för en kvart.

Och det är svårt, det där. Att faktiskt varva ner, att släppa saker, att låta sig känna och vara precis så som en vill just då. Ibland är det helt omöjligt - ofta gör jag faktiskt precis noll bara för att jag borde göra så mycket/tror att jag borde göra en massa. Då låser det sig liksom och allt som finns är de evigt snurrande ogreppbara tankarna.

Samtidigt har jag gjort just det jag strävade efter, precis nu. För: jag satt mig ner, med en kopp te bredvid mig. Jag satt mig ner, sträckte på mig, öppnade ett nytt utkast på blogger. Började skriva - och det här, orden, att skriva, att verkligen sätta ord på det som finns i mig, lämna det utanför mitt huvud, det får mig att slappna av. Att sluta tänka på allt annat och bara vara just här, i texten.

Det är nog därför jag älskar det så mycket. Jag måste verkligen minnas, att aldrig sluta skriva. För då går det inte mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar